Spring en mil vinn en bil 2019
var det andra i raden för mig. 2018 var det bara en vecka efter att jag återupptagit löpningen, då sprang jag milen på 55 minuter.
Hur det skulle se ut 2019 var även det högst oklart, det var fem dagar efter Göteborgsvarvet och dagen efter att febern hade gett sig och och 70 mil i bil som satt kvar i kroppen.
Det var vid lunch detta torsdag då jag bestämde mig för att ställa upp, fem timmar kvar och vid det läget hinner man inte fundera så mycket.
 |
Med nummerlappen på bröstet så börjar uppvärmningen på parkeringen utanför Bilbolaget. Med 10 grader i luften och regnet som hänger där men inte vill så mycket mer, många har valt shorts och man kan se ett och annat linne som jag kan se som lite väl kaxigt när det varken är vår eller sommarvärme. Min egen känsla är dock riktigt bra och ben och kropp är med på vad som väntar.
När starten går så är allt som vanligt, tempot i början är galet och man måste hålla igen för att inte ryckas med. Trots detta så startar jag på 4.10 dessa första 1000 meter. Medvetet stryper jag på tempot, att jag denna dag ska klara av att hänga på Dryden, min broder finns inte. Jag hittar mitt lopp och jobbar på att hålla detta. De första fyra kilometrarna är varierande, man får inte hjälp av utförslöpning utan måste bita ihop för att hålla tempot.
Vid ungefär 3,5 kilometer så passerar man sportfältet, här blir det löpning på regntung fotbollsplan och det suger riktigt bra i benen. När vi lämnat gräset så kommer en kilometer med lätt löpning och mycket utför, här trycker jag på igen och hittar snabbt tillbaka till tempot där jag kan mala på.
Efter femman så är det flack löpning in mot Östersunds centrala delar. Här är det en del som springer intervall, det går fort som tusan några hundra meter innan man kommer i fatt deras knappa styrfart och så håller det på in mot mål.
Som mest ligger jag själv, en klunga framför och några tätt bakom, bra för huvudet att klara hålla farten uppe och kämpa på i just min fart.
Minnesgärde passeras, här är det ungefär 3 kilometrar kvar och man ser nästan hela vägen in mot mål. För mig är det den absolut tyngsta biten, denna dag har vi vinden i ryggen. Men att se exakt vart man ska är tufft och kroppen börjar nu säga emot efter tuff löpning.
 |
Nu närmar jag mig Badhusparken och jag har klarat mig hela vägen utan att snegla på klockan, endast nä det signalerats för ny kilometer har tiden lästs av. Nu är det bara några 100 meter kvar, det finns inga större krafter till att öka och några intervallare springer förbi.
Väl i mål så stannar jag klockan på 45.43, den officiella tiden blir 45.46 och hela 10 minuter snabbare än 2018.
Trots ett uselt Göteborgsvar, feber och lång bilresa så har jag fått mitt kvitto som jag sökt.
Träningen i vinter är i fas och det kan gå fort, jag kan inte annat än att vara riktigt nöjd med detta lopp.
 |
