 |
| Uppväxt i det glömda landskapet Dalsland, i Vänersborgs kommun. Där har idrottandet på något sätt ingått under min uppväxt och hela mitt liv, allt från fotboll, löpning till skidor så länge det fanns snö i den södra delen av landet. Nu bor jag sedan många år i Jämtlands enda stad Östersund. År 2000 gjorde jag mina första långlopp, det var Göteborgsvarvet och Stockholm Maraton. Jag kom från fotbollen och var fotbollsdomare när idén om ett maraton år 2000 dök upp, löpträningen fanns där men inte alls på den nivån och den mängd som det senare skulle bli. Det blev ett stort fokus mot Stockholm marathon, målet sattes på att springa under fyra timmar. Den glädjen som det var att springa inne på Stockholm Stadion, se klockan och att målet skulle infrias, dock med minsta möjliga marginal till fyra timmar. Min första maraton tid blev 3.58.58. Vem har sagt att man behöver stora marginaler? Här var jag fast, löpningen tog över min tid och distanserna var från 10km till maraton. 2004 var året då det gick fort, riktigt fort för att sedan ta totalt stopp. Under maj månad just 2004 så tog jag personligt rekord på distanserna 5km till maraton, detta efter över ett år av stenhård träning. Det var en tävling varje helg, en enorm formtopp denna våren och allt så fantastiskt bra. Men efter detta tyckte inte kroppen att det var något kul längre. Det tog tvärstopp och flera år innan träningen svarade igen, jag slutade med löpningen och tog några år senare upp fotbollen för att fortsätta vidare till fallskärmshoppning. Glädjen till löpningen, att ensam ge sig ut och springa fanns inte. |
 |
| Alla tider jag har… …som löpare är jag riktigt nöjd med, det har gjorts många bra tider på alla distanser. Men det är tiden på halvmaraton som har gnagt i många år, men orken att ta upp löpningen har inte funnits. Glädjen att ge sig ut och springa har verkligen inte funnits, det fanns inte något sug. Fallskärmshoppningen tog all tid Det blev även min träning som höll mig i hyfsad form, det blev mitt liv fram till en olycka 2014 som ändrade på allt. Med brutet lårben, fraktur på bäcken och kotkompressioner så blev det resan till att börja om på nytt. Träningen blev rehab och nya målsättningar, inte alls någon träning jag var van med. Är man van med att ta i så man svettas och kroppen skriker av utmattning, då tycker man inte det ger något med rehabträningen när man bråkar med ett kilo i taget. Det var inte förrän allt skrot som jag hade i kroppen togs bort som det blev en vändning, nu gjorde det inte ont längre av att gå. Nu kunde större mål sättas upp! Hur bevisar man på bästa sätt att man kroppen är redo för utmaningar?För mig var det resan 2017 då jag gjorde Sverigeresan med lägsta, sydligaste, nordligaste och avslutade med högsta Top of Sweden. Kebnekaise sydtopp, då Sveriges högsta punkt med 2098,5 meter över havet, tyvärr sista året sydtoppen var Sveriges högsta. Det var ett fantastiskt väder och klarade hela vandringen till fjällstationen, toppen och tillbaka på tre dagar. Det var äkta glädje för en person som är född med tjurighet och vägrar ge upp. Göteborgsvarvet har alltid haft det där speciella, alla löpare och stämningen efter banan är magisk. 2018 var jag där för första gången som icke löpare. Jag tog mig längs Avenyn och Vasagatan och målområdet, denna gång med kameran och fick känna pulsen igen och blev såld. Nu är det bara en sak som gäller Med ett mål i sikte så är det nu halvmaraton som gäller. Denna gång ska jag ta mig an målet på allvar, nu finns det inget annat än att sudda ut det där personliga rekordet från 2004. Nu är det Sub90 och inte mitt i prick, 1.30.00. |
 |
 |
