Efter Göteborgsvarvet på hemmaplan
Efter två inställda år med endast Göteborgsvarvet på hemmaplan, så var det en underbar känsla att få komma tillbaka. Det är så speciellt att få vandra runt i Slottskogen med alla förväntansfulla löpare som bara väntar på att få starta, det är speciellt att få tävla på riktigt med nummerlapp på bröstet!
Ett undantag på tävlingsfronten, fem kilometer i Östersund sensommaren 2021
Men nu var vi äntligen till baka i Göteborg, äntligen fick man uppleva känslan igen. Men allt var dock inte som vanligt: Göteborgsvarvet 2022 blir nog de kallaste jag upplevt, regnet hängde i luften och man drog sig in det längsta för att dra av sig de lager kläder man laddat med.
Personlig nyhet
Nytt för i år var att familjen var med, det hade gärna fått vara ett normalt Göteborgsvarvetväder för att de skulle fått en bättre upplevelse på plats.
Lillemans första besök att få spring Minivarvet, hela tre gånger sprang han. Från början var han skeptisk, men det kan nog bero på det kalla vädret, han frös stackarn. Men när han väl kom igång så ville han inte sluta
Vilken lycka att få en egen medalj med sig hem, en mycket stolt kille!
Mot starten
När klockan närmade sig 12.30 så tog jag plats i startfållan, vid denna tid var det bara ett fåtal personer där. Det fanns gott om plats för att kunna fortsätta uppvärmningen, med en sopsäck över kroppen för att inte bli kall och blöt av regnet som fortfarande kom ner.
Startfållan fylldes på desto närmre start vi kom.
Nu började man känna spänningen och den stora förväntan som låg i luften, man brukar säga att man kan ta på spänningen men här var det mycket mer än så. Det var leenden överallt, alla ville iväg ut på Göteborgs gator.
Nedräkningen till 13.00 och där försvann eliten med första startgrupp. Nu är det nära.
Regnskydden som löparna hade på sig började åka av, de sista klunkarna dricka togs medan startgruppen rörde framåt mot startlinjen.
13.03 andra grupp startar! Nästa gäng, då är det äntligen vår tur.
Det rör sig framåt mot startlinjen, med några minuter kvar är det som ett kosläpp på våren. Alla vill iväg
Nedräkningen börjar, 10, 9, 8… Startskottet går och två års väntan är över, vi är iväg!
Mot Hisingen
Startskottet går, vi lämnar Slottskogsvallen och starten bakom oss!
Jag lyckades hålla mig ganska långt fram i startgruppen och fick en vad jag kalla ren start. Kunde ganska omgående hitta mitt tempo och fick ett bra flyt i löpningen genom Slottsskogen innan vi närmar oss utkanten av Majorna mot Älvsborgsbron.
Fokus är helt på löpningen, jag kan många stirra på klockan för mycket när jag springer. Men nu kikar jag enbart när klockan markerar för varje kilometer.
Om jag startade för hårt lär jag aldrig få veta, men de första fem kilometrarna snittade jag på 4.08min/km.
Här bestämde jag mig för att hålla detta tempo och se vad långt det skulle hålla.
Det höll, i 11 kilometer sedan började jag tappa!
Vid 11 kilometer hade jag ett snitt på 4.11min/km, sjukt nöjd över känslan och det gick lätt på hela Hisingen och över Götaälvbron. Även om jag tappade i fart så höll jag ihop över Avenyn och det var inte förrän toppen av Vasagatan på jag verkligen blev påmind om vad jag höll på med.
Andra halvan och älskade Avenyn
Men innan jag kom så långt som till Vasagatan så var Avenyn med all publik en etapp man inte vill missa. Det är speciellt att springa på Avenyn, fullt med människor och känslan att man snart är i mål börjar infinna sig.
Snart i mål är väl att ta i, det är 6-7 kilometer kvar beroende på var man befinner sig. Men allt är ju relativt.
Andra halvan hade jag ett snitt på 4.23min/km. Nu började det kännas.
Jag hade mitt personliga rekord inom räckhåll, och fokus låg än så länge på att klara detta. Men nu fick jag absolut inte tappa mer, började bli stressad över situationen och över kroppen som inte svarade på jag ville.
Starten och de första 11 kilometrarna började göra sig till ett besvär.
Nu började det
Övre Husargatan blir en plats att minnas, kroppen skriker och vaderna känns som betongblock.
Vid 19 kilometer fick jag stanna för att stretcha vaderna, det var här det blev tungt på riktigt.
Jag har inga problem att komma igång igen hittar lätt tillbaka till mitt tempo men det håller i lika bra som innan.
De två sista kilometrarna blir en kamp mellan huvudet och kroppen, när jag åter hör och till slut ser Slottskogsvallen så har jag inget fokus på klockan, nu ska jag bara i mål och hoppas på det bästa.
Väl över mållinjen så stannar jag klockan och tittar ner på den för första gången sedan 19 kilometersmarkeringen.
1.30.59
Det var den bästa tiden sedan 2004 och det var en fantastisk värdemätare på en gammal gubbe, har fått höra att jag inte kan springa på tider som jag gjorde på mitt personliga rekord 2004: 1.30.00
Nu var jag en minut sämre och en timme nöjdare!
Återhämtning med ett leende
Promenade ut från målet var en ren lycka, det är inte varje dag som man är så fantastiskt glad över ett missat mål. Men jag vet att tiden finns, jag kommer nå mitt mål och detta var ett kvitt på att det är nära.
Återträffen med anhöriga och promenad från Slottskogen tillbaka till centralen var inga större problem, kroppen mådde bra!
Göteborgsvarvet 2023 kommer bli mitt lopp, jag kommer vara tränad för det jag ska göra. Med förhoppning om att det blir ett typiskt väder för Göteborgsvarvet så kommer det gå än fortare.
Vi ses 22023
