Mitt i världens längsta försäsong så försöker jag hitta utmaningar med träningen. Vad kan man klara, vad mycket tål kroppen?
Många av dessa frågor får man bara svar på om man testar, vid årsskiftet började jag runstreak och där har jag nu klarat 86 dagar i sträck.
Denna gång kom en mycket större utmaning, ultraintervaller. Att springa 10km var tredje timme skulle bli åtta rundor och över 80km på 24 timmar.
Ultraintervallerna är krävande, det visste jag på förhand.
Nästa gång ska jag inte jobba en hel dag innan och ha utbildning på kvällen. Jag ska då satsa på vila innan, fylla på energi så allt verkligen är redo men det återkommer jag till
Tanken på ultraintervaller har funnits under ett år, men det ska passa in i planeringen. På förhand vet jag inte hur kroppen reagerar och hur jag mår dagarna efteråt
Denna gång bestämde jag mig kanske lite för sent, med två dagar innan och en full arbetsdag och utbildning efter jobbet så var upplägget kanske inte det bästa
Men jag gav det en ordentlig chans
Uppladdningen
Vila och att fylla på energiförrådet är det viktigaste inför en sån här uppgift, jag missade vilan. Att arbeta 10h och sitta i en utbildning samma kväll är kanske inte den bästa uppladdningen.
Samtidigt så är det så här det kan bli inför en tävling, allt fungerar inte som man tänkt men man tar sig an uppgiften ändå
Sträckning
Målet är 10km där jag ska hamna utanför min egen dörr strax efter 10km, så när jag ger mig iväg är jag inte helt säker på vilken sträckning det kommer bli till slut. Många varianter av sträckning kan jag, men att få till så exakt utanför dörren blev lite pussel. Men anser mig här lyckades jag riktigt bra
00.00 – Midnatt
Strax efter midnatt gav jag mig iväg på första rundan, här tog jag det medvetet lugnt. Hade ställt in klockan för ett tempo kring 6 min/km
Många tankar snurrade här samtidigt som det var ett evigt tittande på klockan för att se distansen. Ska jag vika av här eller ska jag fortsätta, om jag svänger här vad händer med slutdistansen då…
Det bästa med att springa denna tiden är att man är 90% själv ute, en och annan bil är ute och snurrar en natt mot fredag men annars är det folktomt. Det underlättar för mig som löpare som inte behöver fundera så mycket när vägar ska korsas.
Efter cirka en timme så landade jag hemma, då var det två punkter som hade fokus, byt kläder till torra och få i sig något i matväg. För mig är stressen att kunna äta så snabbt inpå ett problem men nu gick det bra.
Att sedan ställa klockan och tvinga sig att sova är en teknik, kommer jag att vakna eller kommer jag att sova något alls.
Det verkade som kroppen var inställd på att ge sig ut igen, jag sov men inte mer än att motivationen var med för en ny runda en timme efter.
03.00 – Nu var det dags igen
Inför mil nummer två så var det absolut värsta att lämna ett varm täcke för att ge sig ut i minusgrader. Så långt hade jag inte tänkt innan, det tog någon kilometer innan allt rullade på igen.
Nu behövde jag inte leta sträckor, det blev samma hela vägen för enkelhetens skull. De gick även lite fortare men det kan ha att göra med att det blev mer fokus på löpning.
Jag var pigg och motiverad, det kändes som detta var det enklaste i världen. Här kom jag på mig själv att tänka tanken om att göra detta varannan månad, men lugn nu…
Det är bara varv två av åtta här ska man inte ta ut någon seger i förskott, hur mår kroppen i morgon eller i övermorgon.
06.00 – Morgonljuset hjälper
Klockan är nu sex på morgon, solen hänger strax under horisonten när jag sticker. Det är vindstilla så idag finns det inget negativt att säga, det är bar att suga in all energi som finns av denna häftiga upplevelse. Som en extremt morgontrött person så är detta något jag sällan får se och uppleva, men så underbart!
Det börjar bli aktivitet med människor som ska till jobbet, det händer något i stan när jag springer.
Denna aktivitet underlättar, jag är inte trött som man kan tro efter en natt med dålig sömn, men det är mycket lättare att ha något annat att se än tomma gator.
09.00 – Solen värmer
När jag ger mig ut på min tredje runda så har jag inte fått sova något alls mellan passen, en styck tvååring har insett att jag är hemma en morgon och sätter fart med att klättra. Här var även magen orolig så intaget av mat och energi blev tyvärr därefter. Helt tomt var det inte men allt kan bli bättre.
Men när klockan är 9 så är det dags igen, kanske var det bra att jag inte fick slå ihop ögonen för hela kroppen mår bra. Det är mindre kläder denna gång, solen värmer och isfläckarna som varit är nu vatten.
Det skvätter lite extra när jag väljer att trycka ifrån i en vattenpöl, man måste ju få ha lite kul och man blir aldrig för gammal för att leka med vatten
På min fjärde runda så blev det ett helt annat tempo, fråga mig inte varför. Mitt mål var att hålla nere hastigheten med samtidigt så kändes allt bra och det var bara att åka med.
Det som imponerade på mig under den fjärde rundan var att kroppen var på gång, jag var inte trött och hade om viljan funnits kunnat springa fortare. Men det var bara halvvägs mot mitt mål så håll igen
12.00 – Lunchlöpning
När jag sticker ut på den femte rundan så börjar jag känna av att jag varit vaken sedan 06.00 dygnet innan, dåligt eller ingen sömn natten som var. Löpningen fungerar, om det är motivationen som håller den uppe eller vad det är.
Men det börjar bli tyngre, det är fortfarande kul och tankarna snurrar om att när jag kommer hem så är det bara tre timmars arbete kvar.
Det finns många galna människor, men att ens tänka tanken på tre timmars arbete som något lätt när man faktiskt börjar slita där man är
Väl hemma efter den femte rundan, över fem mils löpning så är jag inte påverkad av det. Det är med den dåliga sömnen som känns mer än att kroppen skulle vara sliten av löpning, jag är taggad för nästa runda.
15.00 – Kommer jag nånsin komma hem
När klockan slår 15 så står jag redo, men GPS.en är inte på samma nivå. jag vandrar fram och tillbaka och och hoppas få ett grönt besked att GPS.en vaknat. Det tar tid, frustationen ökar för varje minut.
Men till slut så blir det grönt, jag startar klockan och sticker.
Nu jäklar i min låda var det tungt, kroppen svarar inte på löpstegen utan jag får kämpa mig genom varje steg. En nedförsbacke hjälper mig men när den tar slut så är det nytt kämpande.
Fem kilometer, där skickades all energi med expressleverans från denna kropp. Just där och då tog allt slut!
Det fanns där och då inga alternativ, jag ska ta mig hem men sen är det över. Det blev ett extremt kämpande, ibland gick det fortare att gå än att springa. Någon gång så tog jag en lyktstolpe som stöd och lutade mig mot den när jag vilade.
Nu var det bara jobbigt!
Men jag tog mig hem, jag tog mig hela vägen in i hallen. Där la jag mig på golvet och rörde inte något på 10 minuter, det var detta jag behövde för att samla ihop alla krafter för att klara byta om
Imponerad av mig själv?
Från början så var det inte det bästa upplägg, jag skulle vilat mer innan men med dessa förutsättningar så kom jag långt
Jag är imponerad av mig själv, 60km på ett och samma dygn. Jag tål denna löpning och jag kommer att göra om det igen för det var ändå kul och en fantastisk utmaning, men då med justeringar inför start med uppladdningen som mer vila
Dagarna efter så har jag inte haft några som helst problem, lekstuga med en tvååring och jag håller min runstreak igång men inte mer än att den är just igång. När nu ny vecka börjar så kommer jag ta upp löpträningen igen, för nu har allt och alla fått vila upp sig.
Hela jag mår fint och jag är motiverad till att göra om detta, bara att känna så är jag imponerad av.
Det hela handlar om att vara tjurig och vara galen på samma gång, men om kroppen tål det. Eftersom det blir vila mellan passen så är det inte samma påfrestning som att springa allt i ett sträck.
Sedan ska man i samma läge vara 100% ärlig mot sig själv, funkar det så kör vidare men tar kroppen slut eller att man får ont eller något annat besvär så lägg av direkt
Det är inte värt att vara dum, för att löpningen ska kunna fortsätta framöver utan onödiga skador så är det viktigt att man lyssnar på kroppen.
Jag vet inte hur min kropp varit om jag fortsatt och tjurat på i två rundor till, 20km.
Det enda jag vet är att jag slutade i rätt tillfälle, jag är bara galen och inte galet dum och jag kan fortsätta att springa.
